Glädje och vemod

Just nu går glädje och vemod hand i hand känns det som. För ett år sedan ungefär hade jag någon form av mental kollaps, men lite vila och tuffa beslut, kurator och arbetsterapeft kändes det bättre och livet rullar på liksom. Nu vet jag att den här känslan av vemod och oro länge har skavt i mitt sinne, i säkert närmare 10 år om jag skall vara ärlig, tillslut så rann det över.

Runt dessa dagar i månadsskiftet April/Maj är det i år 10 år sedan mitt kolossala diskbråck, skönt att ha lagt 10 år mellan mig och den otroligt jobbiga tiden. Jag tog aldrig tid att låta själen läka, tid till att acceptera det faktum att jag alltid skulle få leva med den skada min ryggmärg fick. Tid att förstå att jag kommer aldrig bli den jag var, orka det jag tidigare orkat. Livet skulle ju framåt bara med samma drömmar som förut och med en man som nyligen kommit in i mitt liv och med drömmar så likt mina egna. Familj, gård, djur, företag. Livet forsar fram, det är barn som födds, gård tas över inte helt komplikationsfritt eller utan konflikter, vänner går bort i cancer, älskade, älskade Jalle dör i min famn efter en olycka på mitt samvete, min älskade mormor tynar bara bort och dör samtidigt som mamma beskämpar cancer. Min fina Farmor rycks ifrån oss under en undersökning som går fel, när vi just tagit oss över Coronan och fått börjat träffas iigen. Coronan  ruskar om oss, men jag uppskattar vilan från det sociala, från kurser och tävlingar.  Morfar är ledsen och ensam han får flytta hem till mig i lägenheten i källaren.  Jag får lamm en dröm, den går i kras, baggen bryter mitt ben, operation igen, mentalt går jag i backen och slungas mycket tillbaka till tiderna efter diskbråcket då jag inte heller kunde gå. Jag inser att sen 2013 har jag opererats under narkos vartannat år, diskbråck, snitt, snitt, galla och benbrott, kroppen är ärrad själen likaså.

 

Just nu går jag i en grupp på arbetsterapin vi lär oss aktivtets balans och jag inser att jag har noll balans, jag är över allt och ingenstans. Jag måste få ordning, lära mig säga nej, lära mig hur mitt batteri fungerar och sluta överhetta det. Så svårt när man vill så mycket. I och med detta har jag beslutat att lägga ner min kursverksamhet på obestämd framtid, tiden skall istället läggas på mina egna hundar och familj.   Jag har ju världens bästa familj.

 
Jag har i alla fall i helgen både laddat och bränt batteriet på ssrk utställning.  Så nöjd med mitt busfrö Ronja hon blev BIR VALP båda dagarna. Fina Brisa tog Cert och blev BIR båda dagarna. Helt galet och så härliga dagar med bästa hundvänner. Fick bli en kort rapport från show helgen. 

Nu har värktabletterna gjort lite verkan så upp och hoppa dagen väntar.